Ni vet när man har en bild i huvudet redan innan en sak händer. Den stämmer oftast inte överrens med hur det blir i verkligheten. Jag hade en fantastisk känsla och underbara bilder i huvudet på hur det skulle bli när Patrik äntligen klev av båten. Jag skulle stå där fantastiskt vacker och vinka romantiskt till min man när han stod ombord på HMS Carlskrona och besättningen gjorde alle man vink. Vinden skulle blåsa mitt hår i alldeles rätt riktning. Min längtan och förväntan skulle stegras desto närmare båten kom till kaj där alla anhöriga stod och väntande. Min tanke var att vi skulle återförenas a la Hollywood (nja, nästan i varje fall).

HMS Carlskrona en bit från kaj

Nu börjar den närma sig

Alle man vink och hemlängtansflaggan fladdrar i vinden

(Tyra tog dessa bilder eftersom jag missade detta)

Så hur blev det då? Jo, kom iväg för sent hemifrån då pannan, som vanligt hade bestämt sig för att krångla återigen. Hade jag inte fixat detta hade vi kommit hem till ett superkallt hus sen på kvällen. Lämnade hund på vägen mot Karlskrona, hämtade upp svärmor i Karlskrona och körde bil med sommardäck på. När jag väl hade hittat en plogad parkering och kom till kajen hade båten redan kommit fram och relingen var nere. På väg mot kajen tar jag på mig full vintermundering för vinden i hamnen var inte snäll denna dag. Hur romantisk och vacker är man i vinterstass? En varm lång kappa/jacka, vintermössa nertryck så långt så att inte synen försvinner alldeles för mycket, dubbla vantar och rejäla skor på fötterna. Efter att ha stått och väntat en kvart på att Patrik ska få gå av båten har jag blivit rödmossig i ansiktet och kändes som snoret hängde ner till knäna. Letade och letade efter honom i mängden av alla dessa blåklädda sjömän men ingen Patrik kom. Rätt var det var tog någon mig på ryggen och det var Han. Det blev ingen Hollywoodåterförening men vi lyckades hitta varandras ansikten och läppar bakom/under mössor och snor.

De tre första bilderna är från Patriks hytt. Gissa vem som gjort halsbanden och vem som gav honom örngottet?

Äter lunch med Tyra, Raija och Patrik

Hemlängtansflaggan var lång eftersom de varit på missionen så länge, om jag minns rätt så var den 90 meter. För att symbolisera de nio månader som HMS Carlskrona seglat under detta uppdrag. Vi, det vill säga Tyra, svärmor Raija och Patrik gick ombord för at se hur de hade haft det på båten. Chansen att se båten fanns också när det var dags att kasta loss den 13 mars så det var ingen större skillnad, mer ordning och inga varvsgubbar som fixade med saker på båten nu. Klämde oss ner till Patriks hytt och klämde oss upp igen med packning som skulle hem. Efter att ha lastat bilen var det lunch på området som vi anhöriga blev bjudna på. Medaljeringen var i Amiralitetskyrkan som innehöll tal och musikkår som spelade och självklart en medalj till alla som varit med på missionen under nio månader. Att köra hem var en hit, särskilt med nederbörd i form av snö och snöblandat regn, oplogade vägar och sommardäck. Tog allt som allt fem timmar.

I kyrkan där Raija, Tyra och jag väntade på att sjömännen skulle komma in

Tyra somnade och vaknade med världens märke i pannan

Patrik får medalj