Det är verkligen tur att Patrik kommer hem snart för det börjar kännas som om att vi inte bara har flera hav emellan oss. Jag vet inte om ni själva har varit med om det, men när telefonsamtalen börjar bli segdragna och mycket blir sagt som inte är av det mest väsentliga slaget då känns det inte kul längre. Den närhet som man kände förut med varandra har blivit lite tilltufsad och naggad på i kanterna. Leva med varandra fast samtidigt ifrån varandra är inte lätt. Distansförhållande är absolut den sista gången i mitt liv som jag vill uppleva eftersom det tär på en själv och det förhållande man har skapat tillsammans. Jag vet inte om Patrik upplever eller känner det på samma sätt som mig, troligen inte om jag känner honom rätt. Mannen som verkligen står med båda fötterna stadigt i den skånska myllan. Jag däremot är stadig på mitt viss och det innebär för mig att tänka och lyssna mycket på min inre röst, intuitionen.  Hittills i mitt liv så har faktiskt intuitionen stämt, även om jag ignorerat den så har intuitionskänslan visat sig vara helt rätt från början. Så det jag upplever nu med vårt förhållande stämmer säkert och det innebär att vi har lite att jobba med när Patrik kommer hem. Hoppas att jag denna gång kan vara ärlig med honom från början, så att det inte blir som det blev under sista permissionen. Då tog det några dagar innan jag sa hur jag kände och mådde, efter påtryckning från Patrik. För mitt eget bästa måste jag säga som det är direkt för annars kommer ångesten. Jag undrar om vi kommer klara av denna omställning och att det blir som det var innan han åkte iväg. Givetvis kommer vår historia hittills ihop spegla detta och då inser jag att har vi klarat av så mycket annat som tärt på vår relation då ska vi klara av detta också. Vet också att när min kära man läst detta blogginlägg så kommer han att tänka att nu analyserar min kära fru allting alltför mycket återigen. Fast detta kan vara ett sätt för mig att förbereda mig inför Patriks hemkomst. Allt som kan underlätta hans hemkomst är väl bara av godo?

Inte världens bästa bild på oss tre men Tyra har tagit den med sin mobil när vi stod och såg karnevalståget i Landskrona för två år sedan. Karnevalen i Landskrona ligger Patrik och mig väldigt varmt om hjärtat eftersom vi träffades där           

Underbar solnedgång utöver vidderna vid Sollyckan 

Jag har ett dilemma och vet inte riktigt hur jag ska göra. Normalt sett hade jag bara tackat för mig men det är lite mer komplicerat än så. Det hela började när jag gick första terminen på socionomutbildningen, dvs. 2005. Var en vecka på en vuxenenhet inom socialförvaltningen som var inriktad på att stötta/hjälpa invandrare. Heller vad som nu är politiskt korrekt att säga. I vilket fall som helst så hade det ett projekt som gick ut på att man fixade ihop en invandrare med en som antingen bott länge i Sverige eller var svensk. Det viktiga var att den som var svensk hade god kunskap om det svenska samhället som man kunde dela med sig av och att integration skulle uppstå. En annan viktig aspekt var att man skulle passa ihop också. Så jag träffade en person och vi funkade ihop och sågs då och då. Men kändes ändå rätt så fort att det inte skulle fungera som en kompis men inom ramarna för projektet inom socialförvaltningen. Problemet är att den andra personen kallar mig för sin väninna och jag ser inte henne som min väninna. På senare år har hon ringt mig kanske en gång om året och vill att vi ska ses och feg som jag är kommer jag med massor av ursäkter om varför vi inte kan ses. Istället för att säga som det är och avsluta det hela. Hon ringde i veckan och alltid under tiden man pratar och flera timmar efter samtalet är över känner jag mig illa till mods, känner mig nere och mår nästan illa. Det är inte pga. att jag vill avsluta detta utan har nu förstått att det är en klassisk överföring. Hon för över alla sina känslor och mående på mig och sådant vill jag helst av allt undvika, särskilt efter arbetet, för det räcker med överföring som sker många gånger i jobbet som soctant. På sin fritid vill man bara umgås och träffa människor som får en att må bra. Självklart ställer man upp som vän om en vän inte mår så bra för stunden men det är något helt annat. I detta fall känns det som om att hon vill svälja mig levandes och jag vet inte vad hon har fått idén om att vi skulle vara väninnor. Det som känns jobbigast med att avsluta det hela är att hon är väldigt ensam, har gått igenom mycket svårt i sitt liv och kan inte mycket om det svenska samhället. Men en dag får jag ta mig i kragen och säga att det hela var en sak som socialförvaltningen fixade från början och att jag inte är intresserad av att fortsätta inom detta projekt. Låter tufft men att leva i lögner är inte min melodi. Eller har ni några bra förslag på vad jag ska göra?    

Inte behöver jag halloweenpynta när spindlarna är så flitiga. Den här statyn som svärfar gjort var täck at av tjockt äckligt spindelnät Ebba håller koll på mig, sugen på mer benmjöl som ligger i botten där jag grävt.

Meningen var att lökarna skulle få den näringen men Ebba ville också ha lite

Här ligger det massor av lök som förhoppningsvis kommer blomma underbart nästa säsong och många år framöver   

Nu får det vara slut på semestersnack och dags för att återvända till verkligheten. Ja, just det min verklighet är som en enda lång semester så vad tänkte jag på! Sedan vi kom hem från Turkiet är det lite nyordning hemma. Tyra har egen bil och kan själv ta sig till och från skolan, vänner och fester som jag tycker är superskönt. Tyra både körde in mig och två kompisar i helgen när vi skulle gå ut och hämtade oss sen i Helsingborg vid 4 på natten. Sen var det inte bara att köra till ett ställe på natten, en kompis bor i Häljarp strax utanför Landskorna och den andra i Tarstad som ligger utanför Svalöv. Tror ni inte att bilen började låta när hon hämtade oss, typiskt och jag satt på helspänn hela vägen hem och hoppades att bilen skulle klara sig ända hem. Kollade oljudet en gång under resans gång men kunde inte hitta något då. Tankarna började irra och jag såg hur bakaxeln var helt paj, stötdämpare tappade och hjulfjädrarna hade flugit all världens väg, för det var så det lät inne i bilen. Men jag kollade sen (ja, vi kom faktiskt hem utan tappade hjul och gnistregn) dagen efter och det visade sig att ena bakhjulet nästan bara satt fast med en bult, och det andra var alla bultar lite lösa på. Bra jobbat, tänkte förste däckbytaren Susan! Hade bytt till vinterdäck på Tyras bil dagen innan.

Blommor som stod i givakt när vi kom hem från semestern hemma på innegården, Tidlösa är höstens under

Den andra nyordningen är att jag numera är fast anställd, fast det heter egentligen tillsvidareanställning. Från den 1 oktober är jag fast anställd och på 100 %, jobbade bara 80 % tidigare. Fick min första nya lönespecifikation idag, med lönehöjningen och känner mig mycket nöjd. Så det innebär att ett utav mina mål efter avslutad skoltid och examen som socionom är uppfylld, ett fast jobb inom socialt arbete. (Dunkar mig själv på ryggen just nu). Sen har jag börjat jobba hemifrån halvtid och det känns lite annorlunda och väldigt tråkigt emellanåt, arbetskamrater betyder väldigt mycket. Jag får väl hålla mig till godo med Ebba (hunden) och Casper (katten) som kollegor om torsdagar, fredagar och varannan onsdag. När jag jobbar hemifrån måste jag ha radion på annars blir det alldeles för tyst. Men när jag har rensat färdigt i datasystemet kommer det vara så himla städat att man knappt kommer våga använda det (skämt å sido), men ordning ska jag få på det.

Tyras pärla 

”På Patrikfronten intet nytt” Patrik och jag har inte pratat med varandra så ofta den sista tiden eftersom jag varit bortrest. Tyra chattade med honom en dag och då var han väldigt less på missionen och sa att han kan ju inte gå ifrån jobbet överhuvudtaget när han är less, eller koppla bort det helt när han är ledig eftersom han kanske är ledig ombord på båten. Jag kan utan under - eller överdrifter säga att jag tycker at det räcker nu. Har anammat denna nya ”livsstil” så till den grad att jag är rätt så uppskruvad hela tiden och har svårt för att sitta still alltför länge. Vad jag menar är att det alltid är så mycket som det ska fixas med och är man själv så blir det mycket på ens egen lott. Är så van vid det nu att nu i lördags när jag skulle umgås (förfesta) med mina vänner hade väldigt svårt för att bara sitta still och koppla av fullt ut. Hoppas jag kan komma tillbaka till hur det var innan missionen snabbt sen när Patrik har kommit hem, för hålla på så här orkar i varje fall inte jag hur länge som helst. Om man sätter min längtan och stress/press i proportion till hur människor har det i Somalia så då kan jag faktiskt stå ut lite längre utan Patrik hos mig. Läste på Försvarsmaktens hemsida idag att vart 6 barn är rejält undernärd och det är den högsta siffran i hela världen för barn och svält.           

Bland det värsta som kan hända på en semester i ett muslimskt land är att ha sin övernattning i närheten av ett Minaret. När första böneutropen på morgonen klockan fem får en att vakna och man inte kan somna om då önskar man Minareterna all världens väg!  Förut fanns det inget böneutrop i närheten av Lara men nu hade det byggt ett av mer kosmetiskt slag ovanpå en butik. Fast alla dessa olikheter och udda inslag som händer under en semester är faktiskt det som innebär en semesterresa utomlands. Annars hade hela resan varit så oändligt tråkig om det varit som det brukar vara hemma. Tänker på olikheterna och frågade pappa en dag varför det står små bås rätt så tätt vid vägarna som det står Ekmek (bröd) på. Jag menar, vitt bröd säljs ju överallt i Turkiet. Han sa att det var ordande jobb av kommunen för de som inte har det så gott ställt och så har de öppet under dagen så länge som det finns bröd kvar att köpa. En Ekmek, vit limpa kostar 60 liraören, vet inte vad det heter på turkiska men det blir ca 3 S kr. Vissa saker är billigare än hemma medans andra saker är dyrare.   

Mamma fixar med tvätten som vanligt

Pappa lagar mat

Kristian, fosterbarn som bott hos mamma och pappa i 10 år

Dockorna jobbar på sin solbränna och som de fick kämpa för att få lite färg  

Syrrans tvillingar fick lära sig mycket vettiga saker på sista flyget hem. Uttråkade och inte alls sugna på att åter igen måla i sina målarböcker så fick de läsa (titta) i mina tidningar. En Hälsa och en Gardners world och de lärde sig säkert väldigt mycket om hälsa och trädgård. Viola ville behålla Gardners world, vad kan jag säga, sådan mor sådan dotter. Hennes mamma jobbar med trädgårdsmiljö. Men den tidningen behöll jag eftersom den inte var utläst ännu (och så himla dyr). Resan till Turkiet var roligare, dels pga. den stundande ledigheten men också för att alla åkte tillsammans ner. Hem var det först en flygtur till Bryssel på fyra timmar och byte där till Skavsta. Samman lagt tog allting cirka 10 timmar från mamma och pappas lägenhet i Lara, Antalya till Skavsta. Sen körde vi hem direkt med Tyras nya bättre begagnade bil som hon ”fått” av min syster Lillemor. Den gick som en klocka och har betydligt bättre körkomfort än min Opel, ändå är Tyras Volvo 6 år äldre än min ”pärla”. Jag körde på rätt bra då vi skulle hämta Ebba i Eket på natten och ville inte att hundvakten skulle behöva sitta uppe för länge. Kom hem till Sollyckan vid ett på natten och 16 gradig ”värme” i huset. Gissa om vi sov gott (trots kylan) sen i våra egna sängar och utan en massa skällande hundar och annat oljud. Tänk vad tyst vi har det på landet egentligen, så skönt! Dagen efter var jag ledig och gjorde en massa ärenden och det innebär bilkörning, gissa om jag var Turk-alert på allt som eventuellt skulle kunna hända när jag körde bil. I Turkiet är det så mycket folk och bilar överallt så man måste verkligen vara vaken och med, den reflexen fortsatte jag med dagen efter också. Men det gick bort fort då jag insåg att livet på landet och i Sverige innebär mindre bilar och folk överhuvudtaget än i Turkiet.

Hoppas ni har tyckt om att ta del av Turkietresan och har bara en sak att säga om hela semestern. UNDERBART!

Tjejerna får sitta och äta tårta i poolen hos vänner till mamma och pappa

Så här blir det när tjejerna plaskar ur allt vatten i pollen. Barn-Ikeapallar är bra till lite av varje

Svart trumpetkantarell, vattnas i munnen på mig men nu får jag vänta till nästa svampsäsong              

Sist vi var i Turkiet såg vi många utmärglade/skabbiga vilda hundar och katter. Men det hade också förändrats till det bättre. Frågade pappa varför hundarna var märkta som kor på öronen och jag fick veta att de numera kastrerar/steriliserar de vilda hundarna. Fanns halsband på en del av dem som gick i kvarteret och de hade troligen en ägare men de gick helt lösa och ute om dagarna för sig själva. Nedanför balkongen finns en stor fin Rottweiler som jag hörde skälla endast en gång under tiden som vi var där. Den hade ägare och en hundkoja och gick oftast lös om dagarna, men den höll sig till gräsplätten och deras butik. Gick aldrig ut på vägen eller trottoaren trots att många gick förbi där under en dag. Tur att man inte är hundrädd! Kinnda och Viola upptäckte att en på nedre botten i grannlägenheterna mattade många katter, så de hängde ofta över muren där och kelade med dessa katter, en var särskilt oskygg och kelen. Men som sig bör var det noga med handtvätt efter varje kattkelstund. Ett annat hus hade kattungar som alldeles nyligen, när vi såg dem hade öppnat ögonen och vikt upp öronen, så söta. Där stod vi Kinnda, Viola, Tyra och jag och bara sa ÅHHH i kör! 

Sagostund för tjejerna varje kväll, vi turades om att läsa och sista kvällen fanns det ingen barnbok kvar att läsa så Tyra läste något om Sveriges historia med en massa kungafakta, väldigt spännande...fast de somnade inte snabbt ända!

Kinnda och Viola hänger över muren in till grannlägenheten, detta var inte den enda katt som strök omkring där. En dag när jag såg den som bodde i ena marklägenheten mata katterna var det nog 10 stycken där.

Vissa katter stryker omkring på stränderna och denna tog för sig av solstolarna på Omi-beach.

För att vara mig drack jag mycket öl under semestern och något glas vin och grogg. Efes, öl blev det nog en varje dag vilket inte låter så mycket men med tanke på att jag kanske i genomsnitt dricker två öl/månad så höjdes min statistik rejält. Att ta en kall öl mitt på dagen då man är så varm och svettig, antingen av allt handlande eller sol/bad var verkligen gott och en lyx. Kan inte säga att ölen var billig i Turkiet, en fyrpack med större glasflaskor kostade 20 Turkiska lira (100 S kr). Mycket iste blev det också, vilket jag tycker är så gott för det passar inte alltid med Turkisk Chai (te) i det varma vädret. När vi ändå är inne på dryck så ligger mat nära till hands och det blev det mycket av och gott. Pappa gjorde sina kebabtallrikar a la Bojan (sig själv), de har faktiskt inte kebabtallrik i Turkiet så som vi tänker på det här i Sverige, med pommes, kebabkött, sallad och dressing. Eller så blev det pappa-donalds och någon god, stark och mustig gryta. Åt ute bara två gånger och det var mycket gott båda gånger och helt olika rätter. Då jag är gluten och mjölkintolerant så är det inte så lätt att äta ute, särskilt inte när man inte kan språket och vill fråga om det är mjölk och glutenfritt, men det löste sig. Hade med mig två limpor glutenfritt bröd hemifrån då det är en basvara och tänkte att det kommer bli tradigt att äta mat, frukost mm utan bröd under semestern. Kan inte tänka mig att Turkiet har glutenfritt bröd så som vi har det i Sverige när inte ens Danmark kan servera en hamburgare med glutenfritt bröd till. 

Tjejerna håller inte på och ber om ni tror det, de luktar på Tyras nyinköpta plastmattor till hennes bil, guldiga såklart

Utsikten från ena balkongen och just denna morgon var det till och med snö allra högst uppe på toppen av Tarras

Bilden tagen hos vänner till mamma och pappa när vi var där på middag en dag. Bouganvillor, trillingblommor växer det gott om överallt på Lara och de är så vackra       

Då jag flyttade hemifrån för många år sen och inte har bott så nära mina föräldrar under de sista 10 åren så har man inte någon koll på hur ens föräldrar är i vissa vardagliga situationer. Visst känner jag dem men tiden går och förhoppningsvis ändrar man sig något under åren. Fick veta att pappa sköter all matlagning när de är i Turkiet, vilket hände väldigt sällan när vi barn var mindre. Pappa skötte också all inhandling av maten, shoppingkärran fick vi andra så klart dra när den var fullastad. Att handla mat med pappa var MYCKET tålamodsprövande och jag överlevde uppenbarligen, kan utan underdrifter säga att min pappa är väldigt ekonomisk av sig (läs snål). Inte gick det fort heller att handla men vad gör det, jag hade faktiskt semester. Förstår så här i efterhand varför mamma valde att stanna utanför butiken denna gång. Hon kom bara in när det var dags för att betala och börja packa allting. Sen ska man knöka in hela familjen och shoppingvagn och 20 kassar mat i en gratisbuss som oftast blir full av folk. Tro inte att vi ska ta en dolmus när det finns gratisbussar!  Besöka marknader och andra affärer utan pappa blir oftast dyrare, eftersom han kan snacka lite Turkiska och charmar in sig (vill ha ner priset) så lönar det sig. Kan ge ett exempel på en klädaffär i området där mamma och pappas lägenhet är. Då de haft lägenheten i ungefär 7 år och varit där regelbundet och jag har en social (snackig) pappa vet många vem han är. Tyra handlade med honom där och då fick hon betala Bojan-priser, pappa heter Bengt-Åke, inte lätt att säga för en Turk. Så när hon och jag gick runt i klädaffärerna i kvarteret trodde vi att de skulle komma ihåg Tyra och priserna satta då. Men vi är i Turkiet och det ska nästan alltid förhandlas om priserna, vilket vi fick göra återigen. Tyra talade om att hon blivit lovad det och det priset och de gick ner direkt till ”Bojan-priset”. Bäst för dom det annars handlar nog inte mamma och pappa där i fortsättningen!  

Den nya strandpromenaden där de sparat ett fint olivträd mitt i stråket

En till vy över strandpromenaden med Tarrasberget i bakgrunden

Ett blommande bananträd där vi gick till och från Lara halkbeach  

Mamma och pappas lägenhet är där ni ser all tvätt som hänger 

När vi ska göra ärenden i Antalya får vi använda oss av bussar, antingen de som kör gratis mellan större matbutiker/köpcentrum eller dolmus. Dolmusarna är så fiffiga att de kör på hela tiden, ingen särskild tidtabell finns och det är bara att ställa sig vid vägen/trottoaren så stannar de. Att åka in till Antalya centrum tar cirka 40 minuter beroende på busskick och chaufför, kostade för Tyra och mig runt 3 Turkiska lira (15 S kr). Nu var det många större dolmusar som körde jämfört med sist och de var billigare, vilket pappa fördrog såklart.  Gratisbussar går efter tidtabell och oftast heltimme, hur ofta berodde på butiken eller köpcentrumet man skulle till men tidtabellen följdes i varje fall. Har man småbarn får man räkna med att de hamnar i knät vare sig man vill eller inte när bussen blir full, det ser Turkarna till att de gör på ett eller annat sätt. Ni kan tänka er hur mycket blod som flyter i benen efter över en timmes färd med en sexåring i knät. Men jag överlevde även det och vad gör man inte för att så många som möjligt ska få plats i bussen. Sen finns det fler oskrivna lagar, vilket vi har tappat lite här i Sverige, att de yngre lämnar sittplats för de äldre och detta är mycket viktigt. Upptäckte att det även gällde gravida och om man har mindre barn med sig som kan sitta i knät. 

De supercoola brudarna Kinnda och Viola som äter lunch på balkongen

Pappa såg en dag en man som åkte runt i området och sydde kanter på mattor. Så pappa lämnade in alla som behövde kantas innan de kunde tvättas. Det hela kostade 260 S kr, otroligt billigt och fort gick det och bra blev det. Han raggade kunder med en högtalare som ropade ut något Turkiskt budskap om vad han kunde göra för jobb. Så praktiskt att ha allt med sig i bilen!

En strandbild på väntande strandstolar inför den soliga dagen. De togs in på kvällen och sattes ut när jag gick på morgonpromenaden runt 7 på morgonen   

Semestern började med skogspromenad och svampplockning av svart trumpetkantarell (åt tre goda kantarellmackor, resten delades med syrrans familj och hennes frys) och slutade med köra-runt-och-göra-ärenden-dag väl hemma i Sverige igen. Däremellan har jag ätit god mat lagad av pappa som var turkinspirerad, många kalla goda Efes (Turkisk öl), sol, bad och marknadsbesök. Läsning om denna resa och vad vi har hittat på ser ni nedan men också i kommande blogginlägg då jag skrivit en del.  

Lite strandbilder, pappa röker cigarr och Tyra läser bok.

Det blir alltid en hög med skor på stranden när man ska bada och sola, ända fattas det tre par skor i denna hög.

Strandfynd i form av snäckor och stenar i hinken och någon som tröttnat på att använda cyklopet och snorkeln.

Vi badade mest på Lara halkbeach, halk betyder folk på Turkiska så det är en kommunal badplats. Ibland var vi på Omi-beach som mamma och pappas, ja hela familjens vän Omi driver men jag gillade Lara beach mer. Mycket hade hänt i området sedan jag var där sist och det var 2006. Fanns solstolar som man kunde låna utan kostnad, 600 hade köpts in. En lång fin strandpromenad hade ordnats och 400 grillplatser hade murats upp. Jag gick på strandpromenaden nästan varje morgon vid 7-tiden, det var så skönt att börja dagen så. Och jag var inte ensam, det var i princip samma människor varje morgon. Nästa gång får vi hoppas att det har en halksimskola för det behövs, många höll sig intill strandkanten i vattnet och hade antingen simring eller armpuffar på sig, och då pratar jag vuxna människor. Vi har det bra i Sverige som nästan har obligatorisk simkunnighet här. I och med att det är många som är muslimer i Turkiet fanns det olika varianter av badkläder för kvinnor. En del badade som mig i bikini, en del hade heltäckande badkläder eller halvvarianter av det. Men oavsett badkläder hade alla trevligt! 

Här är det danskurs på gång för Kinnda och Viola, pappa försöker också.

Middag på gång på en utav grillplatserna, Tyra hade inte kommit än. Från vänster är det Kristian, mamma, pappa, Kinnda och Viola.

Många grillplatser finns det.

Grillplatserna prövade vi på en gång och kände oss nästan som en Turkisk familj, i varje fall storleksmässigt och med tanke på att det var tre Torun (barnbarn på Turkiska) med och en bandido, det är vad pappa (Dada) kallar barnen för i Turkiet. Och så en halvbandido, eller vad man ska kalla fosterkillen Kristian för och så Ami (mamma) förståss. Vid en annan grillplats nära oss spelades det musik och då menar jag inte från någon maskin, utan live och de sjöng och dansade också. Tvillingarna blev nyfikna och pappa gick dit med dem, efter att blygseln släppt dansade de. Men inte riktigt den Turkiska varianten, om jag säger att deras föräldrar är raggare och går på en och annan raggar/rocka billyfest så kan ni se framför er hur de twistade. De som spelade och sjöng skrattade och en av dem försökte lära tjejerna Turkisk dans, gick inget vidare men kul hade alla. Tyra och jag såg en mamma som lät sin son, runt 2 år bajsa precis bredvid den grillplats de var på, istället för att gå till det två offentliga toaletterna som ligger cirka 20 respektive 40 meter därifrån, varav den ena är nybyggd och riktigt fräscht hållen. Osmakligt! Vi hade rester över efter grillningen och Tyra ville ge det till en speciell hund som varit på stranden varje dag då vi varit där och badat. Det var en valp med begynnande hud eller ohyreproblem, vi klappade den aldrig för vi vill inte ha skabb. Hon hittade den och hunden åt upp allt kött men lämnade chips och grönsaker. Även om den kanske inte lever så länge till har den i varje fall fått god mat (entrecote). Mer följer i nästa blogginlägg.

Hunden som fick ett skrovmål och Tyra, Kinnda och Viola tittar på.

Soptunnor vid grillplatserna som det ofta hoppar både hundar och katter i för att leta efter något ätbart.

En annan hund som följde efter mig under en morgonpromenad.