Underbar solnedgång utöver vidderna vid Sollyckan 

Jag har ett dilemma och vet inte riktigt hur jag ska göra. Normalt sett hade jag bara tackat för mig men det är lite mer komplicerat än så. Det hela började när jag gick första terminen på socionomutbildningen, dvs. 2005. Var en vecka på en vuxenenhet inom socialförvaltningen som var inriktad på att stötta/hjälpa invandrare. Heller vad som nu är politiskt korrekt att säga. I vilket fall som helst så hade det ett projekt som gick ut på att man fixade ihop en invandrare med en som antingen bott länge i Sverige eller var svensk. Det viktiga var att den som var svensk hade god kunskap om det svenska samhället som man kunde dela med sig av och att integration skulle uppstå. En annan viktig aspekt var att man skulle passa ihop också. Så jag träffade en person och vi funkade ihop och sågs då och då. Men kändes ändå rätt så fort att det inte skulle fungera som en kompis men inom ramarna för projektet inom socialförvaltningen. Problemet är att den andra personen kallar mig för sin väninna och jag ser inte henne som min väninna. På senare år har hon ringt mig kanske en gång om året och vill att vi ska ses och feg som jag är kommer jag med massor av ursäkter om varför vi inte kan ses. Istället för att säga som det är och avsluta det hela. Hon ringde i veckan och alltid under tiden man pratar och flera timmar efter samtalet är över känner jag mig illa till mods, känner mig nere och mår nästan illa. Det är inte pga. att jag vill avsluta detta utan har nu förstått att det är en klassisk överföring. Hon för över alla sina känslor och mående på mig och sådant vill jag helst av allt undvika, särskilt efter arbetet, för det räcker med överföring som sker många gånger i jobbet som soctant. På sin fritid vill man bara umgås och träffa människor som får en att må bra. Självklart ställer man upp som vän om en vän inte mår så bra för stunden men det är något helt annat. I detta fall känns det som om att hon vill svälja mig levandes och jag vet inte vad hon har fått idén om att vi skulle vara väninnor. Det som känns jobbigast med att avsluta det hela är att hon är väldigt ensam, har gått igenom mycket svårt i sitt liv och kan inte mycket om det svenska samhället. Men en dag får jag ta mig i kragen och säga att det hela var en sak som socialförvaltningen fixade från början och att jag inte är intresserad av att fortsätta inom detta projekt. Låter tufft men att leva i lögner är inte min melodi. Eller har ni några bra förslag på vad jag ska göra?    

Inte behöver jag halloweenpynta när spindlarna är så flitiga. Den här statyn som svärfar gjort var täck at av tjockt äckligt spindelnät Ebba håller koll på mig, sugen på mer benmjöl som ligger i botten där jag grävt.

Meningen var att lökarna skulle få den näringen men Ebba ville också ha lite

Här ligger det massor av lök som förhoppningsvis kommer blomma underbart nästa säsong och många år framöver