Jag undrar hur vanligt det är med ångest? Då menar jag riktig ångest som tar tag i en och sveper undan fötterna och vett och sans från dig ett tag. Jag får det emellanåt och kan inte se något tydligt mönster när det kommer och varför. Men som tur var har jag inte haft dessa besvär länge och de kommer inte särskilt ofta eller så det är väl därför jag inte vet vad som triggar igång det. Hade en riktigt jobbig förmiddag idag och jag började genast med att analysera varför jag mådde som jag mådde. Men stoppade mig själv och resonerade som så att det "bara" var den vanliga ångesten som drabbat mig. Allting kändes på något sätt bättre men ångesten fanns fortfarande där. Det brukar sätta sig som spänningar i mitt ansikte och det känns som värsta gråt-klumpen i halsen. Förutom oron som snurrar runt i kroppen i snabbt takt på väg mot kraschlandning. Varför jag skriver om något som är så privat är att jag vill göra det mer synligt, att man troligen inte är ensam om ångest. Varför ska detta med psykisk ohälsa fortfarande vara så tabu-belagt?

En kontrast till ovanstående. Vi hade fest hos oss i lördags och så här mysigt var det då :) på bilden syns min kompis Maria.