Tänk på att om ni är aktiva på sociala medier så har arbetsgivaren ögonen på er även på fritiden. Tydligen kan allt som du skriver på dessa ställen vändas och vridas till din nackdel. Även fast man inte skriver något negativt om jobbet eller lägger ut bilder på en själv vid intima/udda tillfällen (finns domar på folk som förlorat jobbet pga sådan saker). Utan som mig som lever ett vanligt Svenssonliv! Säkert kommer även detta blogginlägg läggas till min nackdel men det skiter jag i för jag har rätt att uttrycka mig själv och den rätten tänker jag utnyttja.

Efter att ha fått reda på att det finns sladdertackor i min närhet som springer till chefer och snackar skit om mig vad jag gör på min fritid har jag raderat en del vänner från Facebook, säkert har en del av de raderade inte något med detta att göra men hur ska jag kunna veta. Tycker det är oerhört fegt av den personen/personer att springa med skvaller. Hade varit mer rakryggat att gå till källan direkt, dvs mig och fråga om mina fysiska aktiviteter. För det var det som var den springande punkten. Att jag skrev och la ut bilder på jobb jag t ex gjort i min egen trädgård. Så tydligen får jag inte vara stolt över mig själv. Vill bara fortsätta med att säga att ni har aldrig sett alla de helger som jag bara legat i sängen, alla de vardagar efter jobbet som jag knappt orkat med att äta och sen lägga mig. Eller alla de gånger som jag fått ställa in resor, sociala saker såsom fester, middagar mm, så snälla sladdertackor knip igen.

Jag passar väl inte in i ramen (som vanligt) över hur en 43-årig kvinna med kroniska sjukdomar ska bete sig. Men då kan jag bara förtydliga att jag är jag och utgår från mig själv och min egen kapacitet hela tiden. Att jag ända sedan skolåren började vara mycket aktiv inom olika sporter men framför allt handboll, hjälpt till hemma både utomhus och inomhus, lekt i skogen och jobbat en hel del år som trädgårdsarbetare så är jag inte van att sitta still. Kändes som ett försvarstal från min sida men så är min verklighet. Hur fan ska man kunna lära en gammal hund att sitta rätt på en gång efter att man fått b la diagnosen Fibromyalgi?

När en arbetstagare t ex är missbrukare så har arbetsgivaren ett visst rehabiliteringsansvar och det händer ibland att det blir återfall. Vilket naturligtvis är tråkigt för alla inblandade. Kan man inte lyfta blicken något och tänka sig att en människa som får en livsomvälvande diagnos kanske också kommer få återfall? I mitt fall är mina återfall att jag kanske rent fysikt tagit ut mig för mycket på en aktivitet. Nu vill jag inte att ni tror att jag använder detta som något att skylla på, jag är den första att göra om och göra rätt. Ska jag vara ärlig så tar det psykiska mycket mer hårt på mig än det fysiska, det är alltså hundra gånger mer vanligare att jag blir hemma från jobbet pga psykisk press än den fysiska pressen.

Så snälla människor släpp snuttefilten Jantelagen och ha en positiv inställning till livet. Tänk att det som en människa gör finns det ofta en bakgrund till. Vill ni inte veta mer om människan bakom t ex en statustuppdatering på Faceboook snacka inte heller skit om den personen till andra.

Jag tänker fortsätta min egen rehabplan med min Fibromyalgi för min plan är definitivt inte att böja mig för skitsnack. Kommer fortsätta vara fysisk aktiv men utifrån mina förutsättningar för stunden. Jag kommer aldrig vara den där gnälliga typen som gnäller och ojar mig över mina sjukdomar ( men bara mycket sällan). Eller bara väljer att lägga mig ner och dö! Med den meningen menar jag att bara sitta hemma hela dagarna utan att vara fysikt aktiv fick jag nog av under min återhämtning för över ett år sedan. Jag är stolt över att jag orkar och kan jobba 100 % och orka med ett eget liv utanför jobbet även om vissa dagar är tuffare. Jag är stolt över att vara mig!