Ni vet när man har en bild i huvudet redan innan en sak händer. Den stämmer oftast inte överrens med hur det blir i verkligheten. Jag hade en fantastisk känsla och underbara bilder i huvudet på hur det skulle bli när Patrik äntligen klev av båten. Jag skulle stå där fantastiskt vacker och vinka romantiskt till min man när han stod ombord på HMS Carlskrona och besättningen gjorde alle man vink. Vinden skulle blåsa mitt hår i alldeles rätt riktning. Min längtan och förväntan skulle stegras desto närmare båten kom till kaj där alla anhöriga stod och väntande. Min tanke var att vi skulle återförenas a la Hollywood (nja, nästan i varje fall).

HMS Carlskrona en bit från kaj

Nu börjar den närma sig

Alle man vink och hemlängtansflaggan fladdrar i vinden

(Tyra tog dessa bilder eftersom jag missade detta)

Så hur blev det då? Jo, kom iväg för sent hemifrån då pannan, som vanligt hade bestämt sig för att krångla återigen. Hade jag inte fixat detta hade vi kommit hem till ett superkallt hus sen på kvällen. Lämnade hund på vägen mot Karlskrona, hämtade upp svärmor i Karlskrona och körde bil med sommardäck på. När jag väl hade hittat en plogad parkering och kom till kajen hade båten redan kommit fram och relingen var nere. På väg mot kajen tar jag på mig full vintermundering för vinden i hamnen var inte snäll denna dag. Hur romantisk och vacker är man i vinterstass? En varm lång kappa/jacka, vintermössa nertryck så långt så att inte synen försvinner alldeles för mycket, dubbla vantar och rejäla skor på fötterna. Efter att ha stått och väntat en kvart på att Patrik ska få gå av båten har jag blivit rödmossig i ansiktet och kändes som snoret hängde ner till knäna. Letade och letade efter honom i mängden av alla dessa blåklädda sjömän men ingen Patrik kom. Rätt var det var tog någon mig på ryggen och det var Han. Det blev ingen Hollywoodåterförening men vi lyckades hitta varandras ansikten och läppar bakom/under mössor och snor.

De tre första bilderna är från Patriks hytt. Gissa vem som gjort halsbanden och vem som gav honom örngottet?

Äter lunch med Tyra, Raija och Patrik

Hemlängtansflaggan var lång eftersom de varit på missionen så länge, om jag minns rätt så var den 90 meter. För att symbolisera de nio månader som HMS Carlskrona seglat under detta uppdrag. Vi, det vill säga Tyra, svärmor Raija och Patrik gick ombord för at se hur de hade haft det på båten. Chansen att se båten fanns också när det var dags att kasta loss den 13 mars så det var ingen större skillnad, mer ordning och inga varvsgubbar som fixade med saker på båten nu. Klämde oss ner till Patriks hytt och klämde oss upp igen med packning som skulle hem. Efter att ha lastat bilen var det lunch på området som vi anhöriga blev bjudna på. Medaljeringen var i Amiralitetskyrkan som innehöll tal och musikkår som spelade och självklart en medalj till alla som varit med på missionen under nio månader. Att köra hem var en hit, särskilt med nederbörd i form av snö och snöblandat regn, oplogade vägar och sommardäck. Tog allt som allt fem timmar.

I kyrkan där Raija, Tyra och jag väntade på att sjömännen skulle komma in

Tyra somnade och vaknade med världens märke i pannan

Patrik får medalj  

Lite svårt att fokusera och koncentrera sig här hemma nu när nedräkningen pågår inför morgondagen. Klockan 10.00 anländer HMS Carlskrona i Karlskrona och äntligen får jag träffa min man igen. Fast nu har jag vant mig vid att vara ensam att det på ett sätt känns konstigt att jag har en man. Just nu tänker jag på hur det brukar vara när han är hemma men det minnet har bleknat något. Men det tar säkert inte lång tid förrän Patriks och min vardag börjar komma tillbaka igen. Att vara ifrån varandra så här långa stunder är nog inte bra ur ett kärleks - och förhållandeperspektiv. Visst längtar jag och har längtat väldigt mycket efter Patrik och kärleken finns där fortfarande.

Ordningen till en familj på tre börjar bli som det ska igen. Patrik har fått egen handuk i badrummet, hans huvudkuddar i sängen är på plats och foppatofflorna står framme i hallen. Tyra och Patrik lär bråka om hörnplatsen i hörnsoffan precis som tidigare och jag lär bli irriterad på alla prylar han lägger överallt i huset. Med andra ord så kommer Sollyckans vardag komma över oss snabbt igen. Kan knappt bärga mig tills imorgon!

Tror ni jag nöjer mig med att skriva bara detta om Patrik? Efter så lång tid borta! Kommer bli så skönt att ha någon att prata med om kvällarna, det har jag saknat väldigt mycket. Så mysigt det ska bli att ha honom vid min sida när vi ska sova. Att överhuvudtaget ha någon som hjälper och delar vardagens mödor med en. Fast detta blir bara en smygstart eftersom han ska tillbaka till båten igen sen för att avsluta allting, sen så.    

Bilder från när HMS Carlskrona kastade loss 13 mars 2010. Fast den med Puttes koj på är från dagen innan, vår avskedspresent till honom.   

Tänk att den här tiden skulle komma när det var dags för Patrik att komma hem. Det hade jag lite svårt för att tro då han åkte efter den sista leaven/permissonen, men nu är den tiden kommen. Nu är det bara 5 dagar kvar, fattar ni bara 5 dagar. Nu blir jag lite pirrig av att bara tänka på det!

Istället för att skriva en massa om veckan som gått visra jag det med bilder och kommentarer.

För er som undrar hur det går i stegtävlingen, så ligger jag på andra plats med stegsnitt runt 29 000 om dagen. Nu är det bara morgondagen kvar så jag kämpar vidare.

Börjar veckan med lite änglafrid och gissa vem som har gjort en så snygg ängel ;)  

     Trädgård i vinterskrud

     Före och efterbilder

     Tyra fixar sitt hus och här ser ni hennes hus och de små har jag gjort. I år är det fattiga och rika som tema, dvs rikemanshus och en liten kåkstad/by. Ni ser väl vart alla julklappar ligger och vart det är mest dekorerat    

Rocky road på kylning, så väldans god!

Lite stämning med ljus under Tyras och min julpysseldag i lördags

Detta är verkligen en efterbild. Vem ska diska då? 

På hedrande sista plats i veckans bilder hamnar absolut pannan. Min tjusiga uppsamling av vattnet som läckte från klockan/mätaren ovanför.

Närbild på boven i dramat.

Som tur var har jag en kompis som fixade det åt mig, tack så mycket Joni

Del av en artikel på Försvarsmaktens hemsida 2010-11-16. För att läsa hela eller andra artiklar gå in på Försvarsmaktens hemsida. Denna är skriven med anledning av att HMS Carlskrona nu är på väg hem från Adenviken.

Insatsen som helhet startade i december 2008 och har involverat fyra svenska fartyg totalt. Nu när HMS Carlskrona lämnar insatsen kommer inga svenska fartyg längre att närvara i området.

– Vi har varit i området i sju månader och under denna tid har vi gjort stor nytta. För våra egna enheters del har vi bidragit med en unik sjukvårdsresurs men vi har även eskorterat 11 fartyg med förnödenheter till Somalia. Till sjöss har vi verkat förebyggande och på så sätt motverkat piratverksamhet i vårt område, säger Håkan Nilsson som är fartygschef för HMS Carlskrona.

Totalt har Eunavfor eskorterat 165 fartyg med förnödenheter till Somalia sedan 2008. Styrkorna på plats har under 2010 avbrutit cirka 115 kapningsförsök och på så sätt säkrat den viktiga farleden i Adenviken som varje år trafikeras av 25 000 fartyg.

Patriks text om dessa två bilder: Fdc samlat, combat camera bakom kameran, ett seriöst och ett ploj.

Han menar flight deck crew, eller det kanske var fåniga drönars c(k)lubb. Enligt Patrik var det okej att lägga upp dessa bilder på bloggen så om någon från mission ser detta får ni göra upp med Patrik om ni inte är nöjda ;)  

Patrik ligger väl och guppar i medelhavet just nu och det är väl tur att de seglar hem så de kan acklimatisera sig något så när med den svenska vintern när de kommer hem . För en gångs skull kommer det får vara tillräckligt varmt i huset enligt min kroppstemperatur. Patrik brukar normalt vara en kamin och det blir oftast han som tycker till om vår värme i huset. Fast egentligen är han snål eftersom det går mycket mer ved när jag eldar eftersom jag vill ha det varmare. Heller, nu kom jag på det han vill att jag ska ta kroppsvärme från honom via kroppskontakt.

Efter att ha varit på ärenden hela dagen och kom hem vid fyra känner man sig rätt slut. Varför blir man alltid det av att handla? Jag har massor som måste göras hemma men efter att ha packat upp all shopping kände jag att det var dags att lyssna på min kropps signaler och bara ta det lugnt.  Lugnt och lugnt, vilket ni som följt bloggen eller känner mig väl vet att det innebär inte att sitta på rumpan särskilt länge. Men jag struntade i alla änglatofflor som smyger runt längs med golven numera, adventsbelysningen utomhus, tvätta, gå på promenad med hunden mm. Gjorde lite mer julfint inne sen blev det glögg och tilltugg och att jag faktiskt satt ner i 30 minuter, inte i sträck för det klarar jag inte. Pannan måste matas med ved och hunden gnyr om att hon vill in vilket innebär att torka tassar.

Åter till Patrik. Hans överraskning är på plats och hoppas han kommer se det direkt när han kliver innanför dörren sen. På Indiska idag såg jag ett julpynt som jag tyckte symboliserade hans hemkomst på ett bra sätt så den köpte jag, en liten kula som var som en jordglob. I och med att jag startade denna blogg med tanke på hans utlandstjänst så funderar jag nu på om jag ska fortsätta skriva när detta äventyr är över. Visst finns det alltid en massa att skriva om och reflektera över men det finns det säkert andra som kan göra mycket bättre än mig. Skriv och säg vad ni tycker! Har ni något ni funderar över vad gäller Patriks mission kom med frågor som jag sen vidareförmedlar till Patrik.

Minns inte om dessa bilder varit med tidigare, men håll till godo ändå!    

Äntligen dags att ta fram adventsljusstakarna! Har redan förberett inför första advent nästa helg och att det föll snö igår som dessutom ligger kvar på backen här i Skåne gör det hela mer juligt. Tyra och jag håller som bäst på att planera vad vi ska baka och vilket julgodis som ska tillverkas nästa helg. Som vanligt kommer vi göra pepparkakshus i någon form men har inte bestämt oss för något tema ännu. Det kanske finns någon som har en bra idé? Dela gärna med er av det då!

Snön har svept in Sollyckan i ett tunt fint vintertäcke

Den här veckan som passerat har inneburit tålamod och lugn för mig då jag varit hemma och varit/är väldigt förkyld. Jobbade hemifrån i torsdags för jag trodde att jag var bättre men nej inte det. På fredagen var det tänkt att jag skulle varit med på medarbetardagen men mådde sämre igen och febern hade stigit igen. Typiskt så det var bara att fortsätta med att ta det lugnt. Det vill säga Susan-ta-det-lugnt och det innebär inte att ligga hela dagen i ända, även om jag egentligen borde det. Utan det är mycket som ska skötas trots sjukdom heller inte. Elda i pannan, hunden måste luftas, laga mat och faktiskt inte så mycket mer än det. Tur man inte har småbarn!

När jag blev sjuk var det första som jag tänkte på stegtävlingen…och hur det skulle gå med den. Jag vet att det låter nördigt och knäppt men har jag åtagit mig något ska det göras och göras fullt ut. Egentligen är jag i mål för några dagar sedan men tävlingen håller på till första december. Trots att jag gått 10 000 steg mindre om dagarna nu när jag är sämre ligger jag fortfarande i toppen och fajtas. Tur att jag gått så mycket innan. Dags att kolla pannan, hoppa in i duschen och se vad jag orkar med idag.

       Advent knackar på och snön är här som gäst                          

Stolen

Träffade kursare i lördags som jag gick socionomprogrammet med och det är alltid lika kul att ses. Vi brukar försöka ses en gång om året i varje fall. Vi fikade/lunchade på Ebbas fik som ligger i Helsingborg, ett mysigt fik med 50-tals inredning i Amerikans stil och vissa kakor lika groteskt stora som over there. För att vi skulle få plats vid samma bord hämtade en av tjejerna en stol från ett bord längre in i fiket. Det är ett populärt ställe och det blev snabbt fullt på alla platser. Rätt var det var kom det fram en annan fikagäst till oss och sa till den som satt på stolen följande: Du har tagit den stolen från det bordet längst in och nu måste jag ha den. Vi andra undrade om vi verkligen hade hört rätt, jo då. Hon som satt på stolen svarade att jo, den hade hon tagit därifrån och hon hann knappt lyfta rumpan förrän den nya fikagästen tog stolen för henne. Jag skulle aldrig få för mig att begära en upptagen stol från en annan ätande gäst! Den nya stolslösa personen får väl vända sig till personalen för hjälp att hitta en annan stol. Heller vad tycker ni? Egentligen skulle min kompis sagt att den inte alls kom därifrån, punkt slut.

Inte körkunnig

Sen när vi lämnade fiket kom vi till en gata där det stod en bil i en hörna på en gatukorsning och det är inget märkligt med det. Men samtidigt var det en kvinna som höll på att backa och trixa med en Volvo kombi på det mest konstiga sätt. Vi första backningen var det bara frågan om 3 cm innan hon hade backat in i bilen. Under tiden som den trixande kvinnan kör framåt för att kunna backa igen kommer det barn som ska kliva in i den parkerade bilen. Det ena barnet kliver in på den sida som vetter ut mot trafiken. Men den trixande kvinnan backade igen och sket fullständigt i barn och öppen bildörr. Vi trodde att, nu kommer det smälla och ett barn kommer få skador. Hon stannade precis innan lacken gnuggades mot varandra men det berodde nog mest på att chauffören i den barnlastande bilen hängde på hornet. Vad tror ni då att den otroligt korkade kvinnan gör då? Det klassiska såklart, pekar finger!

Klass och kultur

Det är inte ofta som jag känner av det här med klasstillhörighet i samhället, eller dvs. den generella uppfattningen om klass. Men i helgen stötte jag på det på det sättet att jag blev illa berörd å mina föräldrars vägnar. Det var en diskussion om 40-talister och deras nyvaknade intresse för kultur och särskilt de med akademisk bakgrund. Kontentan av det hela var att nästan alla i ovanstående grupp höll på med detta, men att de egentligen inte hade nog kunskap om kultur. Jag trodde att de menade 40-taliser överlag och förklarade att så håller inte min mamma på i varje fall. Då kom genast följdfrågan vad hon jobbade med och det var ju inget som klassades som akademiskt så därför sysslade hon inte med detta. Men vad vet de om mina föräldrar (pappa är 50-talist) och vilken kultur de gillar. Jag tycker att kultur ska vara tillgängligt för alla oavsett ålder och bakgrund. Gillade inte heller att vissa så kallade förståsigpåare ska bestämma vad som är fin kultur eller inte, det ligger i betraktarens ögon. Det påstås att en sådan som mig ska göra en klassresa i och med att jag har arbetarbakgrund och läst på universitet och därmed blivit akademiker. Jag är den jag är och kommer alltid veta vart jag har mina rötter. Undrar om det var fint nog att lyssna på Timbuktu i helgen? ;)    

Timbuktu som spelade på Babel (tror stället hette så)         

Patrik har haft ett års jubileum på båten i förra veckan eftersom missionen började med träning/övningar i början av november förra året. Tänk att ett år har gått sedan hela det här äventyret började. Nu känns de inte som en lång tid men det har det gjort emellanåt, i varje fall för mig här hemma. Ibland har jag tvivlat på mig själv om jag kommer klara av det här och nu kan jag faktiskt säga att jag gjorde det. Det är inte över riktigt ännu men nu kan jag skönja en liten ljustrimma från en solstråle som har letat sig igenom alla de grå molnen. För snart kastar HMS Carlskrona loss från Djibouti för att segla hem till Sverige och Karlskrona. Ska bli skönt att bli en hel familj igen!

Plockade de sista tomaterna häromdagen och alla plantor hamnade på gödselhögen

Lite löv som samlas på innergården, men det är mysigt med löv

Häcken är inte så fordigt grön längre och snart står den naken

På jobbet pågår en stegtävling som jag går in för med minst 100 % varje dag. Tävlingsmänniska som jag är ger jag mig inte och har bestämt att jag ska ligga i toppen individuellt. Självklart blir jag glad om vårt lag Gogo-girls också kommer vara i toppen när tävlingen är över, men då det är ett lag och alla kanske inte är lika knäppa som mig vad gäller stegräkningen får vi se vart vi hamnar. Mitt stegsnitt ligger på 29 000 om dagen nu men då är vissa grejer omvandlade till steg. Jag tränar varje dag, antingen styrketräning och/eller crosstraining, ibland blir det Qigong. Tränade visserligen innan denna stegtävling men har varit förkyld och varit bortrest på semester och då blir det inte så mycket kontinuitet med träningen. Så detta har varit skitbra för mig att komma igång ordentligt igen. Så håll tummen för mig att jag kommer klara toppen bland 350 deltagare, och att jag får hålla mig frisk för annars minskar stegen ju.

Lite bilder på ljusfesten som Sofiero anordnade för första gången i helgen. När man kom in var det så vackert att man bara stannade upp och glömde bort att andas. Den sista bilden är tagen vid entrén men det är svårt att få med alla marschallers lågrörelser och allt annat också för den delen

Tyra pratar mycket om den stundade studenten och beställde sin studenthatt idag. Hon visade mig på nätet idag hur den kommer att se ut och den kommer vara så fin. Sen är det allting till balen som ska ordnas, klänning som ska sys eller beställas och allt annat inför den kvällen. Annars jobbar hon rätt så mycket nu på vårdboendet och det är bra, hoppas hon får jobb där sen efter studenten. Det är så skönt att hon har egen bil nu annars hade jag fått skjutsa henne på lördags - och söndagsmorgnarna vid 6.40 Går inga bussar här på landet vid den tiden men nu är det löst och jag kan få mina slappe-helg-morgnarna och långfrukostar med dagens tidning…underbart.    

Min arbetsplats när jag jobbar hemifrån och den går inte av för hackor va? 

Ser ni likheten mellan dessa två bilder? Fast det skulle ha varit en pumpa som inte log då hade det verkligen varit likt Tyra (jag älskar dig Tyra). Vi åt på Haket i Helsingborg innan vi gick på ljusfesten och gott var det      

Det är verkligen tur att Patrik kommer hem snart för det börjar kännas som om att vi inte bara har flera hav emellan oss. Jag vet inte om ni själva har varit med om det, men när telefonsamtalen börjar bli segdragna och mycket blir sagt som inte är av det mest väsentliga slaget då känns det inte kul längre. Den närhet som man kände förut med varandra har blivit lite tilltufsad och naggad på i kanterna. Leva med varandra fast samtidigt ifrån varandra är inte lätt. Distansförhållande är absolut den sista gången i mitt liv som jag vill uppleva eftersom det tär på en själv och det förhållande man har skapat tillsammans. Jag vet inte om Patrik upplever eller känner det på samma sätt som mig, troligen inte om jag känner honom rätt. Mannen som verkligen står med båda fötterna stadigt i den skånska myllan. Jag däremot är stadig på mitt viss och det innebär för mig att tänka och lyssna mycket på min inre röst, intuitionen.  Hittills i mitt liv så har faktiskt intuitionen stämt, även om jag ignorerat den så har intuitionskänslan visat sig vara helt rätt från början. Så det jag upplever nu med vårt förhållande stämmer säkert och det innebär att vi har lite att jobba med när Patrik kommer hem. Hoppas att jag denna gång kan vara ärlig med honom från början, så att det inte blir som det blev under sista permissionen. Då tog det några dagar innan jag sa hur jag kände och mådde, efter påtryckning från Patrik. För mitt eget bästa måste jag säga som det är direkt för annars kommer ångesten. Jag undrar om vi kommer klara av denna omställning och att det blir som det var innan han åkte iväg. Givetvis kommer vår historia hittills ihop spegla detta och då inser jag att har vi klarat av så mycket annat som tärt på vår relation då ska vi klara av detta också. Vet också att när min kära man läst detta blogginlägg så kommer han att tänka att nu analyserar min kära fru allting alltför mycket återigen. Fast detta kan vara ett sätt för mig att förbereda mig inför Patriks hemkomst. Allt som kan underlätta hans hemkomst är väl bara av godo?

Inte världens bästa bild på oss tre men Tyra har tagit den med sin mobil när vi stod och såg karnevalståget i Landskrona för två år sedan. Karnevalen i Landskrona ligger Patrik och mig väldigt varmt om hjärtat eftersom vi träffades där