Om allt går som det ska kommer Patrik hem denna vecka. Jag har verkligen längtat efter den dagen men nu när det börjar närma sig blir jag samtidigt lite rädd. Tänk om allting är så annorlunda nu mot innan han åkte iväg. Nu har han inte varit bort så länge, sedan 13 mars men tanken finns där. Just nu är jag väldigt irriterad på Patrik, som vanligt ringer han för sällan och många andra anhöriga verkar veta exakt när deras respektive kommer hem och när de åker igen. Fattar Patrik inte att man kanske måste planera lite saker under hans leave (som allt annat inom det marina/militära heter saker inte som på vanlig svenska). Här går man och längtar och saknar men det kanske bara är helt i onödan eftersom jag inte får någon respons på det från Patrik. Min vardag här hemma kanske inte alltid bara flyter på utan jag kan behöva ha en vuxen att prata med. Då menar jag en partner som redan vet hur man är och i princip hur man tänker och på vad. Andra vuxna pratar jag med dagligen. Livet har för mig under de tre sista veckorna varit oerhört ansträngande, ja, jag vet att allting är relativt. Men för mig har priset kommit nu som jag får betala med ångest. Och då menar jag inte lite ångest! Det hade varit skönt för mig om Patrik hade hört av sig lite oftare, för jag är övertygad om att jag hade klarat av saker bättre och lättare då. Så, skönt att få skriva av sig lite och eftermiddagen ska jag spendera i en vattentank i Malmö, ska pröva på floating. 

Taget från bilen på väg hem från Helsingborg i veckan, Tyra körde och jag hängde ut genom förarens fönster. Jättebra mentor och förebild för en som övningskör!