Sen jag skrev så mycket om den tiden då jag saknade Patrik så väldigt mycket och många av er försökte stötta mig, känns det som att jag inte kan skriva om min längtan och saknad mer. För det kändes som att ni tyckte att jag tjatade sönder det och bara ville att jag skulle rycka upp mig. Men så enkelt är det inte, man känner vad man känner, och i viss mån kan man kontrollera det. Jag anser att man emellanåt bara ska hänga på den känsla som finns inom en, även om den är jobbig kan det ge något i slutändan. Så nu är stunden kommen till lite mer gnäll igen!

Patrik är väldigt dålig på att höra av sig och det vet han om och jag har sagt det till honom också. Att Patrik hör av sig betyder för mig att jag får lite feedback och bekräftelse på att det jag gör hemma för att få allting att fortsätta snurra utan honom vid min sida fungerar. Så när han hör av sig alldeles för sällan innebär det för mig att jag tappar tron på hela det här ”projektet”. Om han inte ens kan kämpa för oss borta i Adenviken utan hela tiden skyller på en massa saker som kommer i vägen när han ska höra av sig, varför ska jag fortsätta kämpa här hemma då? Jag uppfattar inte hans tjänst på HMS Carlskrona som något äventyr utan bara en lång pina innan det är över och Patrik är hemma igen. Visst vi är två i denna sak och jag hjälpte honom med ansökan, men bara för att man befinner sig på två olika platser i denna värld kan man väl försöka kämpa för vårt förhållande än då. Just nu känns det mest som om att det är jag som investerar i oss två hela tiden. Ska säga att det var skönt att få skriva av sig det här och hoppas att ni förstår mig och det är verkligen igen medömkan jag är ute efter, utan så här är det bara rakt upp och ner.

Tack vare anhöriggruppen som jag startade på Facebook (anhöriga till ME02, EU Atalanta2010) klarar jag av min vardag bättre. Ni som känner för det får också gå med i den gruppen om ni vill, uppe i 232 medlemmar nu. Vad gäller kommunikation överhuvudtaget nu med Patrik, dvs. de gånger han hittills ringt har jag insett mer än innan att det gäller att mena vad man säger. Inget onödigt inlindande av ord utan mer rak kommunikation, annars blir det ändå lättare missuppfattningar eftersom man inte kan läsa varandras kroppsspråk över telefonen. Jag har väl inte varit så kvinnlig i mitt språk innan hans mission heller men man kan alltid förbättra sin kommunikation. Ni kanske känner igen er i följande? Man och kvinna ute och åker bil under en semestertripp. Hon säger åh, där är ett fik (menar egentligen, kör in så fikar vi). Mannen säger under tiden som han kör förbi skylten in till fiket, jaha. Och irritation uppstår i bilen! Detta är väl väldigt typiskt manligt och kvinnligt språk?

Så här kärleksfulla kan vi faktiskt vara med varandra, tro det eller ej ;)