Något ofokuserad bild men jag tycker hon är så fin här

När vi hade haft vårt ställe som vi bor på nu dröjde det inte länge förrän Patrik började prata om att skaffa hund, han var mer på vad gäller det än mig. Men vi skaffade en hund via min syster Solveig som har kontakter i hundvärlden, det blev en tik som då var fyra år gammal. Min syster rekommenderade oss att skaffa en tik och att det är lättare med en hona och att den är några år, så man slipper valptiden när man är grön på hundar. Vi köpte i princip Valla osedd men visste att hon vuxit upp hos en av Sveriges främsta schäferdressyrer, en utställningshund som inte gick tillräckligt bra på utställningarna. Hon fick vara hos min syster under två veckor innan vi kunde hämta henne, kom inte ihåg varför det blev så men så var det. Det första jag minns är en hyperaktiv, smal, tanig hund och tyckte inte alls att hon var fin. (Hon fick mycket motion sen så musklerna kom tillbaka, åt upp sig lite också) Dessutom rotade hon igenom Tyras och mina väskor och snodde våra äpplen som låg däri. Valla har älskat äpplen sedan dess men det ska vara en speciell sort, Granny Smith.

Vallas absoluta favoritsysselsättning

Tyra och jag körde hem henne till det nya hemmet i november 2000 och hon var verkligen lugn i bilen. Bland det första hon gjorde i vårt hus var att kissa på ovanvåningen, började undra vad det var för hund vi skaffat. Men det var nog bara nervositet för det har aldrig hänt igen. Valla var så understimulerad när vi köpte henne så hon var så överaktiv hela tiden, fann ingen ro någonstans under de första veckorna. En dag låg hon bara mest hela tiden på sin hundfilt och vi var beredda på att köra in henne till veterinären, trodde hon var riktigt dålig. Hon hade ingen feber, nosen var som den skulle och hon åt, drack och gjorde sina behov. Nästa dag var likadan och nästa och nästa, Valla hade äntligen kommit till ro hos oss. När det var dags för mat var hon så snabb på att äta upp, men vi tror att hon fick konkurera om maten med de andra hundarna i hundgården där hon kom ifrån. Men det lugnade också ner sig, även om det tog något år.

Som alla andra hundar älskade hon att åka bil, trots rostig och fallfärdig Skoda som vi hade då

Valla har varit en bra hund under de tio år som hon varit hos oss, vaktat bra, alltid varit glad, aktiv och nyfiken. Visst hade hon sina olater som att hon alltid drog som *** när vi skulle gå på promenader. Trots att hon kom från en av Sveriges främsta dressörer! Som sig bör med en hund som levt många år har det hänt en del under åren. Höll på att nästan välja att avliva henne då hon var runt sju eftersom hon hade fått en tumör, men den visade sig vara godartat. Jag är glad att vi valde att lägga våra semesterpengar på Valla istället för oss själva. Valla har faktiskt varit på radio också, eller snarare omnämnd på Malmöhus/Kristianstadskanal då hon följt med pojkvännen på friarstråt och sprungit på stora vägen. Någon fångade in dem en mil bort och de människorna körde dem till en hundägare i Ekeby som kollade upp Vallas öronmärkning, så vi fick ett samtal från dem och åkte givetvis dit och hämtade både henne och grannens pojkvän till hund.

Här ligger hon på mysfilten med sin favorit-inne-leksak i munnen 

Valla, du fick förhoppningsvis ett bra liv hos oss och har varit rätt så frisk, det vara bara mot slutet som bakbenen började ge upp lite. På ett sätt var det skönt att du blev så pass dålig att det inte behövde vara någon tvekan om du skulle få fortsätta leva eller inte. Troligen drabbades du av en propp natten den 8 mars och du blev försämrad under dagen. Din sista bilfärd blev till djursjukhuset i Helsingborg där du blev väl omhändertagen och du har aldrig varit så lugn hos veterinären någonsin. Men du orkade skälla lite på de andra hundarna där så lite med var du i varje fall trots proppen.  Hoppas du har det bättre där du är nu och kommer att tänka på Hasse Kvinnaböskes sång ” Får man ta med sig hunden in i himlen”

Valla i den enda sak som hundarna får vara i, en gammal fåtölj från Patriks föräldrahem